När tanken blir större än verkligheten
Att ställa sig rätt frågor är kanske det snällaste, men samtidigt det tuffaste vi någonsin kan göra mot oss själva. Rätt fråga i rätt tid kan leda till att vi som person ser en situation på ett nytt oväntat sätt, antingen skrämmande eller upplyftande. Det handlar om perspektiv. Att se en fråga utifrån en ny synvinkel vi inte trodde fanns. Jorden var förr platt, men helt plötsligt blev den rund. Kanske en alltför enkel liknelse, men den är likväl sann.
Första frågan. Vad är en ny synvinkel? Är det vår indivudella tolkning som vi har i våra tankar, eller blir det först en synvinkel när vi i ord kan beskriva för en grupp människor det vi tänker? Blir det sen endast verkligt om dessa personer väljer att tro på samma sak som du nyss beskrev? Beakta sen frågan om det som bekräftas för dig, kanske inte är samma sanning för den som nyss bekräftat den synvinkel du nyss beskrev?
Okej. Jag erkänner. Detta blev för invecklat, så jag ska förtydliga vad det är jag egentligen funderar kring. I dagens samhälle, så lever vi i vad många kallar ett konstant brus. Vi är ständigt uppkopplade och får nya intryck minut efter minut, från mobiler, bilar, musik, samtal, men kanske främst från våra egna tankar som ständigt analyserar vad andra ska tro. Om mig. Om oss.
Följande stycke är baserat på vetenskap, men jag kan inte bekräfta det med källor, så tolka det som ni vill. Det är även något jag baserat många andra av mina texter på, så ber om ursäkt på förhand för eventuell upprepning. I alla fall. Teorin betyder i grunden att vi som människa överlever när vi agerar och lever som i en grupp. Exempelvis i en grotta, där vi hjälper varandra, men där vi vet att om vi blir utstötta, så kommer vi inte överleva utanför grottan. Denna överlevnadsinstinkt har lett till försvarsmekanismen att vi gör allt vi bara kan för att aldrig känna oss utstötta. Jag går i denna text inte in i detaljer kring hur mekanismerna i praktiken visar sig. Jag vill däremot gå in på den fysiologiska vetenskapen bakom vad som sker med oss om du exempelvis blir dumpad, eller tillsagd att "gå och sätt dig på avbytarbänken där du hör hemma", det vill säga "utstött".
Eftersom vi vet att vi inte klarar oss utan gruppen, så har människokroppen skapat ett försvar som går ut på att när vi, enligt gruppen, gör "fel", så skapas en smärta så stor att du aldrig vill känna den igen, utan du kommer istället i framtiden vilja göra allt i din makt för att inte känna samma smärta som du nyss kände. Du kan känna igen denna smärta när du blir, just dumpad, eller om du blir tillsagd att du inte duger i laget du spelar för. Smärtan kommer från att hjärnan skickar ut smärtsignaler, som ironiskt nog är exakt desamma som om du skulle få en kniv i, säg hjärtat. Det är med andra ord inte så konstigt att vi har myntat uttrycket, "ett krossat hjärta".
Men vad är det då jag egentligen funderar kring. Jo. Givet att det finns någon form av sanning i det jag nyss beskrev, så är min fundering om vår försvamekanism för att överleva i denna uppkopplade värld helt enkelt aldrig riktigt tillåter oss att ha fel. Inte kunna bli utstötta. Vi väljer att gå med i facebookgrupper som bekräftar våra intressen. Vi läser de nyheter vi, förvisso omedvetet, vet kommer bekräfta det vi vill ska vara sant. I detta stora informationsöverflöde, så söker vi helt enkelt upp det som bekräftar vår synvinkel av det vi vill ska vara sant. Allt i syftet att känna tillhörighet i en grupp och att överleva vardagen utan att känna smärtan vi vet vi aldrig mer vill känna.
Det är inget märkligt. Det är mänskligt och alla ni som väljer att läsa denna text kommer ta till er den på just era olika sätt. Inget rätt, inget fel och ingen kan väl egentligen bestämma vad som just är rätt eller fel? Eller?
Jag vill tro att det vi egentligen känner och söker efter är att, om så bara för en stund, känna oss som inget annat än just den vi är. Just för en stund känna inget annat än, en själ i ro.